Min första flapper kom igår

Nu har semestern slutat och jag kör för fullt på väggen. Fingret hålle,r men min teknik suger!
När alla går rakt upp lägger jag mig horisontal, sätter ena benet över hela kroppen och häver mig upp. Jag vet att jag är stark, men varför ska jag oxå vara så jäkla dum?

Har läst ut Bret Easton Ellis, Less then Zero och skarvade sedan vidare med samme författare och Imperial Bedroom. Läsningen gav mig en känsla av sorgsenhet över att jag endast var ett barn och att jag inte levde i L.A under 80-talet. Men jag får väl anta att Viksäng och 90-talet fick duga. Spago fanns ju faktiskt även Västerås.

Annars så ligger Rikskanslern nerbäddad i feber och kommer troligen att missa kvällens externa representation med den Spansk/ryska kontigenten.

Och varför behövs CFC-reglerna. Någon?

Skravel 2

Imorse hände det! Jag och biologigrändaren åkte ut till skogen för lite bouldering och bärplockning.

Som alltid chockades jag av att hur tungt det kändes att bouldra i 6A trakten. Jag får hela tiden påminna mig själv att det är 90 kg som ska lyftas upp av mina små fingrar och att det inte är alltför pjåkigt att sända 5B-C or. Men klättringen är faktiskt som bäst när man får hålla på att sätta ihop en riktigt tung led. Som idag t.ex, höll jag på med roasted beef i en halvtimma. Först skulle starten sättas. Tre försök. Sen skulle balanseringen fixas så att man kunde få upp vänsterfoten där vänsterhanden hade sitt startgrepp och en vidare förflyttning med vänster och högerhanden. fyra försök. Därefter, skulle man arbete på att göra en reach med vänsterhanden så att man fick en bra balans för att kunna arbeta med högerhanden uppför den den högra aretén. Tre försök. Nu skulle den sista delen arbetas in, mantlingen och urtoppningen. två försök. Därefter fika och lite vila, för att testa att klättra leden i ett go.

Det nyss beskrivna förförande kallas att redpointa en led. Ju fler försök man lägger på att klara en led, desto mer vet man om att det handlar om en led som ligger precis ovanför det man är kapabel att göra. Och efter en massa svett och lite blod så sätter man den och man har just pushat sig till något som man tidigare inte har gjort.

Oh, glömde jag säga att det även blev lite bärplockning? Två liter blåbär.

Gardfjället

Vi har nu kommit hem från vår weekend i Gardfjället som, till min stora glädje, visade upp sig från sin allra bästa sida. Det var en vecka med sol, badtunna, inga människor, ingen åtkomst till TV program (dock hade vi med oss en massa roliga DVD filmer) och en halv bil full med god mat. Det var Taleggio, Gorgonzola, Parmesan, Brie, vitlöksbröd, hängmörad ryggbiff, potatiskroketter, potatissallad, coscos, våffelmix, lingonsylt, kloster Eberbach spätlese, pinjenötter, citroner, coctailtomater, tortellini, mexicana soppa mm mm.

Utöver den medhavda maten, så fix(sk)ade stenåldersmannen Daniel även två dugliga bäcköringar ur den lokala fjälljokken. Stekt i smör med lite persilja och kompletterad med en Rieslingen från Rheingau kunde även jag få ner firren.

Under vistelsen fick jag även tillfället att gå på dagstur med fjällstugans ägarinna. Vår största bedrift blev en vandring till Bullerfallet. Bullret är ett vattenfall som ligger insprängd i en bäckravin längst in i dalgången. Första året hann vi tyvärr inte med turen. Andra året fick vi vända halvvägs då en översvämmad fjällbäck gjorde en vadning över den omöjlig. Nu, under sommaren gjorde vi vårt tredje försök och äntligen kom vi fram. Var det värt mödan? Tja ett vattenfall är alltid ett vattenfall.

//Feskarn